Förlossningen

Här kommer då min förlossningsberättelse. Ganska detaljrik, läses på egen risk... ;) Det startade väldigt milt onsdagen den 6 februari med en liten brunish-färgad flytning. Var på toa ofta resten av kvällen, men inte förrän ca 22-tiden kom det mer blod, denna gången färskt. Meddelade Stefan att nu började det närma sig på riktigt. Natten blev dock lugn, hade några sammandragningar men inget som gjorde ont. På torsdagen var jag egentligen inte jättesugen på att skicka iväg Stefan till jobbet, men med tanke på at allt fortfarande var lugnt så sa vi att han skulle åka och vara standby ifall det skulle behövas. Dagen fortsatte lugnt, var hemma och kollade på film hela dagen. Vid 14-tiden släppte första delen av slemproppen! Men fortfarande inga andra starttecken eller smärtor. Kändes sisådär att gå på promenad med hundarna, men det gick utan större problem och känningar. Stefan slutade jobba 23:00, och just när han kom hem började jag få onda sammandragningar. Det var första gången det faktiskt gjorde ONT. Vi bestämde oss för att sova i soffan med tvn på i bakgrunden. Värkarna fortsatte under hela natten och blev starkare, såpass att jag tyckte det var riktigt jobbigt. Ringde förlossningen första gången vid 4:40 på fredagsmorgonen. De sa att så länge jag inte hade regelbundna värkar var det ingen ide att komma in "Det är först vid regelbundna värkar som man börjar öppna sig". Vilade lite till, innan jag ställde mig i duschen en stund och hoppades få lindring. Bullshit! Hade ONDA och faktiskt regelbundna värkar under tiden jag stod där, tror snarare att varmvattnet fick fart på värkarna än att lindra dem. Stod där i ca 20 min (tills varmvattnet i beredaren började ta slut...). Eftersom jag nu hade fått regelbundna värkar ett tag ringde vi återigen förlossningen som återigen sa att det kommer ta tid, stanna hemma... Härdade ut en stund till, men strax före 12 bestämde vi att nu vill vi komma in, iaf för att få en sömntablett för att kunna slappna av ett tag. BM som jag pratade med då sa att vi var välkomna in, men att vi antagligen skulle få åka hem igen och sova ett tag. 12:15 åkte vi in. Hade 7 värkar i bilen som var rätt onda, inte som de jag haft tidigare, men tillräckligt för att kännas rejält! Kom in till Förlossningen strax efter 13 och blev kopplad till CTG. Låg där och kollade på kurvan och hade det jättelugnt i över en halvtimme. Hade vad jag själv skulle kalla det sammandragningar under tiden, kändes nästan lite löjligt att ligga där och ha såna små "värkar", kändes som att alla stod i rummet bredvid och skrattade åt mina små värkar som knappt registrerades (låg runt 35-40 på kurvan). 13:45 kom en BM in och skulle undersöka hur öppen jag var. Döm om min förvåning när hon säger att tappen är utplånad, jag är öppen 4, nästan 5, centimeter och hon känner bebisens huvud! "Det är inte läge för nån sömntablett nu" sa hon. Glada men lite chockade över att inte bli hemskickade fick vi vårt rum. Stefan gick ut och skulle ringa föräldrarna att vi blev kvar, samt lägga i mer pengar i parkeringen och hämta våra väskor. Jag kände att en värk var på väg och bestämde mig för att prova gåbordet att hänga över. Hann tänka att det inte var nåt för mig innan nån släppte en rejäl vattenballong mellan benen på mig. Jag fick ett rejält Hollywoodsplash! 14:15 sattes en ny CTG och jag fick ligga på rygg och ta värkarna. Tyckte det gick bra och sa nej till smärtlindring, "det gör bara lite ont". 15:15 börjar det göra ondare och jag ber att få lägga mig på sidan istället. Känns mycket bättre och Stefan kunde hjälpa till att massera och trycka på höfterna. Känner helt plötsligt att jag blir illamående, får en påse att spy i och BM sa att jag antagligen reagerat på spinaetaggarna. Efter spyan mådde jag bättre igen och kunde fortsätta ta värkarna bra. Andades och blundade och både jag och maken fick beröm för att vi var så lugna. Strax före 16:00 började värkarna tillta och helt plötsligt kände jag ett enormt tryck där nere. BM såg lite chockad ut och kunde strax därpå konstatera att jag var helt öppen. Från 5 till 10 cm öppen på knappt 2 timmar! För att ge bebisen mer utrymme ville hon att jag skulle gå och kissa. Tog stöd av Stefan och stapplade in på toan. Hann knappt sätta mig ner förrän jag kände världens tryck igen och det kändes som att ungen skulle ramla ur i toaletten. Fick lite smått panik och reste mig och sa att jag kommer INTE kunna kissa själv. Den där sekunden var den läskigaste på hela förlossningen, såg framför mig hur vår lilla bebis ramlade ur nere i toaletten, HUUUUUUUUU! Höll mig där nere för att bebben inte skulle ramla ut medan jag stapplade tillbaks till sängen och satte mig på kanten. Sen satt jag på kanten med benen hängande och tog värkarna den kommande timmen. BM sa att det var nu de flesta började få det jobbigt, när bebben ska rotera och tryckas neråt. Hon höll återigen på att tappa hakan när jag sa att jag inte tyckte det var så farligt. Jag upplevde ingen direkt smärta under den fasen, mer det läskiga jobbiga trycket neråt. Tror inte jag känt nåt annorlunda med smärtlindring. Försökte andas lugnt och blundade under värkarna och Stefan stod bakom och masserade min rygg. Kl 17 ville BM att jag skulle försöka kissa igen, men jag ville inte riskera bebben i toaletten igen så istället fick de tömma mig med kateter. Efter det var det dags för en CTG igen och jag fick lägga mig på rygg. Värkarna var fullt hanterbara och jag låg och nästan slumrade under den här fasen. BM gick iväg och åt mat och när hon kom tillbaks hade hon med sig en till BM för ett andra utlåtande. Min kurva såg så lugn ut att hon ville höra vad BM2 tyckte om fortsättningen. BM2 kände efter och kunde konstatera att bebben var färdigroterad och låg i utfartsläge. BM tappade återigen hakan. Här hade jag klarat alla delar ovanligt snabbt för att vara förstföderska, dessutom nästan helt utan smärta! Eftersom allt nu var klart för bebbens utfärd frågade BM om det var okej att sätta värkstimulerande dropp för att få ut ungen nån gång. Helt okej tyckte vi och runt 18:20 fick jag dropp. 18:35 började jag krysta och det var först DÅ jag fick tanken i huvudet att "Jag föder faktiskt barn!". Här var BM tvungen att ringa på förstärkning, nu gick det fort! 15 minuter och 4 krystvärkar senare föddes vår Filippa. Senare konstaterades att jag behövde 4 stygn down there, vilket oxå var ovanligt lite med tanke på hur fort det gick. Vilken dag! Det gick ju verkligen så bra det bara kunde, allt funkade, smärtan var hanterbar hela tiden (tycker värkarna jag hade hemma var de värsta under hela tiden...) och det gick fort. Det går liksom inte att hitta nåt negativt eller svårt på hela dagen. Gick och duschade och kände mig hyfsat pigg, sen fick vi vårt rum på BB och när vi kom upp där hade de oxå fått berättat om "hon som inte använt smärtlindring", de var imponerade, haha! Dagen därpå kom vår BM och skrev ut oss, och hon sa att jag funnits i hennes tankar när hon åkt hem kvällen innan "för allt gick så himla bra hela tiden", så det var roligt att höra att hon oxå var nöjd med vår fredagskväll.