Tomt och tyst...

Här hemma är det inte som det brukar längre. Det är tomt och tyst och ledsamt. Igår flyttade Guinness. Världens drygaste jobbigaste mest underbara hunden. Jag har svurit och gråtit över honom många gånger och önskat bort honom, men innerst inne har man ju aldrig menat allvar med sina tankar. Det har varit ganska jobbigt här hemma den senaste tiden. Guinness har visat mer och mer att han inte trivs med Filippa sen hon börjat röra sig mer. Det slutade med att han morrade så fort hon kom i närheten, och fast jag vet till 99,9% (man ska aldrig lita på en hund till 100%) att han aldrig skulle bitas eller nåt sånt så känns det inte rätt att låta honom gå och vara osäker och inte kunna slappna av för att hon kan komma för nära osv. Vi har verkligen försökt att ge honom utrymme från henne osv, men han vill ju inte ligga själv i ett rum, han vill ju vara där vi är! Vi har aldrig låtit Filippa göra nåt mot honom, typ klappa hårt, dra i pälsen osv, all kontakt har skett på HANS villkor och då har han pussat på henne och hon har ju matat honom med diverse saker från matbordet osv. Vissa tycker att "han vänjer sig när hon blir större", "Hon kommer lära sig låta honom vara ifred" osv, men jag tycker att en hund som morrar visar ganska tydligt vad den tycker och då ska man inte behöva vara kvar i obehaget. Till saken hör väl oxå att oftast är inte Filippa på väg för att terrorisera honom, utan hon ska bara göra nåt I NÄRHETEN av honom, men det är tillräckligt för att han ska tycka att det är jobbigt. Tankarna har funnits ett tag, men att ta det där beslutet är banne mig inte lätt när man så väldigt gärna vill ha kvar sin kompis.
Som tur är har vi ju världens bästa uppfödare att vända oss till. Hon har fixat ett kanonhem och vi hoppas att Guinness och Elin ska trivas ihop så att han får stanna.
Det var jäkligt tufft att lämna honom kvar där igår, vi kanske aldrig mer får se vår hund, men idag känns det på nåt sätt rätt lugnt. Det är ju inte första gången vi lämnat iväg honom över en helg eller så. Dessutom har vi med flit hållit oss borta från hemmet idag, har både varit i stan och hemma hos mormor och morfar för att slippa de vanliga rutinerna hemma. Imorrn ska det visst bli skitväder, så frågan är vad man gör då... Förr eller senare kommer väl verkligheten ifatt en. För sex månader sen hade vi två hundar. Nu har vi ingen. Det känns för jävligt.