Kasper :)

Sen jag skrev här senast har ju vår lilla familj utökats ytterligare. En lillebror har tillkommit!

Här kommer vår förlossningsberättelse :)
Kasper var en sån här bebis som man fick vänta lite extra på. Den tredje juni var han beräknad, men icke. Inte förrän den 10 juni kände jag att det var på gång. Vaknade på morgonen med en annorlunda känsla i kroppen. Sammandragningarna kändes annorlunda och blev ett annat slags tryck i dem.
Var på Thuns med Sanna på förmiddagen och sen höll vi oss hemma. Det är lite kul sånt där. Man säger ju alltid att man aaaaaldrig skulle våga åka nånstans på slutet, täääänk om vattnet går eller nåt. Jag hade ju känslan av att det var på gång, men vad tusan! Jag packade extrabyxor i skötväskan och sen åkte vi, haha!
Vid middagstid ungefär Var jag på toaletten och första delen av slemproppen släppte. Kunde min känsla av att nåt var på gång verkligen stämma?!
Hade en del sammandragningar under kvällen, men det var inte förrän vid 20:30 som de började göra ont.
Försökte klocka dem och vid 21tiden var de redan regelbundna var tredje minut och ca 1,5 minut långa. Gjorde ont!
Härdade ut med vetekudde framför Jurassic Park och när den var slut ca 23 var det rejält drag i värkarna, mycket värre än vad jag kom ihåg med Filippa.
Strax före midnatt tog de tag REJÄLT och började gå i varann. Gjorde riktigt ont och Stefan fick ringa både förlossning och mormor att NU ÄR DET DAGS!
45 minuter i bil var inte kul och hade rejält ont, försökte dock andas bra och då kändes de lite bättre iaf.
Var inne på förlossningen ca 01.
I undersökningsrummet var det först blodtryck som skulle tas av en nyexad uska. Det tog en galen tid att mäta och hon fick göra två gånger för att hon inte fick till undertrycket. Jag var måttligt road, det gjorde ONT av värkarna, det tryckte på kissblåsan och trycket neråt var massivt.
Att ligga med CTG var inte kul, trycket på magen gjorde att värkarna kom tätare igen. Hann med många värkar under de 20 minuterna... Så fort värken var över började han röra sig fär inne och då började det om igen. Svor lite över det då...
Undersökningen visade dock att jag var öppen 7 cm och jag blev trots det lite besviken att jag inte bara kunde få krysta ut ungen så jag slapp ha ont. Här fanns såklart ingen smärtlindring att få...
Att vi skulle få stanna var ju såklart självklart så sen fick vi stappla iväg till vårt rum. Klockan var ca 1:30. Tänkte att det var lite kul ändå att den här gången kändes det myyyycket bättre att stå upp och ta värkarna, det ratade jag totalt med F.
Använde ståbordet hela tiden och tack och lov försvann tillslut smärtan och det var bara det enorma trycket neråt som var kvar.
Tjatade till mig en till undersökning och då var jag öppen 9 cm. Vattnet hade fortfarande inte gått och BM sa att så fort det gick skulle vi ha en bebis. Ca 2:50 tryckte det på som tusan igen och jag kände att nåt kom ut mellan benen. Hinnblåsan. Strax efteråt gick vattnet och då gick det fort.
Upp i sängen och vid nästa värk var det krystdags. Jag tyckte själv att hur sjutton ska jag orka få ut den här ungen, jag var trött sådär mitt i natgen. Stefa sa å andra sidan att man kunde se huvudet direkt.
Den här gången var det inte alls kul att krysta, med F kändes det ingenting och jag pratade och grejade mellan värkarna. Nu gjorde det vansinnigt ont, speciellt eftersom det var en liten kant kvar som BM fick hjälpa till med. Nånstans på vägen kom ett sånt här brunstvrål från mig, helt omedvetet. Det behövdes inte mer än tre värkar för att få ut honom, men det var JOBBIGT. Skakade i hela kroppen efteråt.
Det visade sig senare atr jag knappt spruckit alls, blev en rispa och en skinnflik som behövdes sys (alltså två stygn), sprack mer med F.
Resultatet blev iaf en finfin pojke, 4020 g och 52 cm. Jag brydde mig inte alls om just då om det var en pojke eller flicka, det var skönt att det var över och kärleken var ögonblicklig. Efter bara några minuter hade han fått namnet Kasper, det kändes som ett självklart val på en gång.
Efter en stund skulle jag gå och kissa. Reste mig från sängen och... Splash! Värkde s blodbad över golvet. Kändes lite makabert att stappla in på toaletten och lämna blodiga fotspår efter sig hela vägen, haha!
Vid 4:30 fick vi byta rum då det var kö till Förlossningen och efter vårt fika fick vi veta att vi förhoppningsvis kunde få åka vem redan efter 6 timmar om gossen gick igenom besiktningen. Och det gjorde han ju, så knappt 6,5 timme efter födseln var vi på väg hem. Jätteskönt!

Jag är nöjd med mina två förlossningar, men skulle jag göra det igen skulle Jag 1000 gånger hellre göra Filippas som tog 19 timmar än den här som tog ca 6. Är dock nöjd att jag klarade båda helt utan smärtlindring, dock inte helt frivilligt den här gången...